Det löser sig till slut

Att det för knappt en månad sedan kändes helt hopplöst och som att det aldrig skulle gå är så läskigt men så kul på ett sätt. Nu är det verkligen inte så utan jag börjar se ljuset och det börjar äntligen (peppar peppar) gå åt rätt håll för mig igen. 
 
Som jag tidigare nämnt så är Speranza egentligen en ganska "ful" häst om man kollar på extriören. Ganska kraftig med korta framben. Så hon har helt klart det mesta mot sig när det gäller både steg och hoppning. Att hon på bara en månad skulle kunna utveckla sitt steg så mycket som hon gjort trodde jag aldrig skulle gå. När hon kom till mig fanns det bara ett register. Det gick bara att rida i hennes takt och tempo och hon kunde varken länga eller korta sitt steg. Efter många många träningstimmar, massor med tårar och förlorat hopp så har hoppet kommit tillbaka, det gick ju trots allt!! 
 
Igår tränade vi för Evelina och det var verkligen sådär som det varit nu sedan i helgen att hon är GLAD när jag rider. Fina Spiran. Hon har ett helt annat steg nu och rör sig fram med lätthet istället för en stor och tung klump som det var förut. Hade lite att ta igenom och hon blev lite sur men när vi bara fick igenom det så var hon glad igen som om ingenting hade hänt och gick riktigt bra. Verkligen så nöjd med hur vi båda faktiskt har utvecklats under tiden tillsammans och det är så kul att det går framåt. 
 
Bara att fortsätta jobba vidare, idag ska vi ut i skogen och ta det lite lugnt. På lördag ska vi iväg och hoppa en 110, känns schysst mot henne att åka iväg på en tävling och bara göra det väldigt lätt, eftersom hon ändå inte gått så mycket 120 tidigare. Så det blir kul att åka och "skutta runt" lite :)